detta datumet är föralltid inristat i mitt hjärta
ett år sedan jag upplevde en sådan lycka tillsammans med en annan människa.
Idag minns jag och lite ont gör det allt.
Jag älskar också och kanske gör även det lite ont.
fast mest av allt är jag tacksam.
Är det fel av mig att fortfarande lägga upp bilder på oss, skriva så mycket om det som en gång var vi, nu när han har en ny flicka som han blir lycklig av att vakna upp tillsammans med? Nej. Detta är min blogg om mitt liv. Jag kommer alltid att vara svag för knäppis blåa ögon, men jag är inte kär i honom längre. Jag älskar honom och respekterar honom. Jag behöver få skriva av mig om saker som tynger ner mig och ibland ingår vårt förhållande i den kategorin. En dag kommer jag att bli golvad av en pojke och Tobias kommer att försvinna ut ur mina tankar helt och hållet, men fram tills dess har jag och kommer jag att fundera och skriva ner det jag känner för att skriva.
Jag är ganska säker på att varken han eller den nya läser min blogg och jag hoppas faktiskt att det förblir så. Och om det nu är så att han mot förmodan skulle göra det, tror jag att kan skulle ha överseende med det. han känner mig tillräckligt bra för att förstå att jag inte menar något illa med det och han vet också om att jag behöver göra detta för mitt eget bästa. Det är ju inte som om jag drar till mig tiotusentals läsare genom att göra det jag gör? Och om han inte tycker det är okej, får han säga det och då tar jag självklart bort bilderna eller lägger lösenord på bloggen.
Min önskan är att de kommer att vara såhär lyckliga tillsammans så länge som det går och jag har inget ont att säga om någon av dem. Min healingprocess har ingenting med dem att göra, överhuvudtaget. Det har att göra med mina skuldkänslor och mina regrets över saker jag har gjort och kring beslut som jag har tagit.
Oavsett hur mycket jag har gått vidare eller kommer att göra, så kommer den femte oktober nog alltid ha en liten plats någonstans i mitt hjärta. Jag kommer liksom aldrig sluta vara tacksam för allt.
over and out. :)
Idag minns jag och lite ont gör det allt.
Jag älskar också och kanske gör även det lite ont.
fast mest av allt är jag tacksam.
Är det fel av mig att fortfarande lägga upp bilder på oss, skriva så mycket om det som en gång var vi, nu när han har en ny flicka som han blir lycklig av att vakna upp tillsammans med? Nej. Detta är min blogg om mitt liv. Jag kommer alltid att vara svag för knäppis blåa ögon, men jag är inte kär i honom längre. Jag älskar honom och respekterar honom. Jag behöver få skriva av mig om saker som tynger ner mig och ibland ingår vårt förhållande i den kategorin. En dag kommer jag att bli golvad av en pojke och Tobias kommer att försvinna ut ur mina tankar helt och hållet, men fram tills dess har jag och kommer jag att fundera och skriva ner det jag känner för att skriva.
Jag är ganska säker på att varken han eller den nya läser min blogg och jag hoppas faktiskt att det förblir så. Och om det nu är så att han mot förmodan skulle göra det, tror jag att kan skulle ha överseende med det. han känner mig tillräckligt bra för att förstå att jag inte menar något illa med det och han vet också om att jag behöver göra detta för mitt eget bästa. Det är ju inte som om jag drar till mig tiotusentals läsare genom att göra det jag gör? Och om han inte tycker det är okej, får han säga det och då tar jag självklart bort bilderna eller lägger lösenord på bloggen.
Min önskan är att de kommer att vara såhär lyckliga tillsammans så länge som det går och jag har inget ont att säga om någon av dem. Min healingprocess har ingenting med dem att göra, överhuvudtaget. Det har att göra med mina skuldkänslor och mina regrets över saker jag har gjort och kring beslut som jag har tagit.
Oavsett hur mycket jag har gått vidare eller kommer att göra, så kommer den femte oktober nog alltid ha en liten plats någonstans i mitt hjärta. Jag kommer liksom aldrig sluta vara tacksam för allt.
over and out. :)
Kommentarer
Trackback
