lisawallentin

Har du någonsin insett att du har blivit den värsta versionen av dig själv? Att du handlar irrationellt, klumpigt och helt annorlunda utifrån det som du själv anser är rätt? Vissa röster i huvudet släpper inte, hur mycket du än försöker stänga ute dem. Röster som påminner dig om saker du trodde att du glömt, minnen blixtrar innanför dina stängda ögonlock och bilderna skapar ett inferno av en nybörjarlektion i fiolspelande. Det är lustigt när man tänker efter, bilder av någonting kan skapa oljud, precis som om alla sinnen öppnar sig.

När det är som jobbigast ja, då blir jag som starkast. Jag kämpar hårdare än tidigare och min vilja går inte att bryta ned. Jag är tacksam för det, annars hade jag förmodligen inte överlevt. Det låter överdrivet och dramatiskt, men den är livsviktig för mig. Styrkan. Min vilja att övervinna all skit som kan dyka upp. Styrkan har vid vissa tillfällen gjort mig nästan självdestruktiv på ett psykiskt plan. Ibland är jag tvungen att stanna upp och fundera över saker och ting, prioitera och rensa upp.

---

Jag har startat upp med min träning, som så många gånger förr. Jag joggade/gick/trapptränade igår, som kompensation för att simhallen hade stängt. Jag vill ta tag i detta nu, på riktigt. Jag ska ta mina mått vecka för vecka (haha, jag blir din copycat Linnea), äta sundare och träna varje dag. Min spegelbild ska reflektera den jag vill vara, den som jag vet att jag kan vara. Det är allvar nu!

Veckan bjuder förövrigt på mys med sara, sofie och julia, grillning hos syster med familj, match och sleepover med emma på söndag. Underbart!

och säger grattis till den strörsta stjärna som vi någonsin skådat.

som snart har plusslat ihop sig helt och hållet.

Jag kan lyssna på Melissa igen utan att dö inombords. Det finns ett par låtar som fortfarande skapar en klump i magen, som skapar bilder i huvudet som jag helst inte vill se och ibland återupplever jag allt det där fina. Dock kommer jag att hitta allt det där igen, inte alls samma sak, inte med samma person, men med någon annan. Jag kan se det nu, se det och förstå att det är sant. Jag älskar och jag minns, men på avstånd och på ett annat sätt. Allt är fina minnen, även om de stundtals gör ont. Det är faktiskt så att tiden läker alla sår, fast nej. Dom läker nog inte alla, men detta är one of those som tiden utan tvekan läker.

"Det är såhär man mår om man hemligheter har"
Jag har börjat öppna upp mitt hjärta, det är en jobbig process, men den ger mycket.

Skolan började idag och jag är en tredjeringare. Det är sjukt. Jag blir en elev till nya lärare, studerande till nya ämnen och kanske, kanske en bra klasskamrat till mina klasskamrater. Vi, OP3B, har ett år kvar tillsammans. Och det ska bli bra, det ska bli bättre än bäst!

Andra up's är att:

• pappa tar hem sina adidasbyxor i helgen, så att jag kan drunkna i dom
• jag är taggad för det kommande året
• jag siktar mig in på utlandspraktik och världens bästa praktikplats i Malmö
• jag har världens finaste vänner
• jag alltid kommer att ha med mig min dator i skolan, vilket innebär att jag har tillgång till spotify, vilket i sin tur kommer göra pluggandet mycket roligare
• att det faktiskt känns bättre och bättre, visst har jag nätter som fortfarande plågar mig, men det är okej.
• jag har insett att det finns tjejer som jag kan vara nära vän med, utan massa drama.
• att jag ska söka jobb
• att jag ska börja simma.

Down's i tillvaron är att:

• jag måste uppsöka tandläkare för att slipa till mina framtänder. Jag har extrem tandläkarskräck..
• det fortfarande gör ont i mig överhuvudtaget. Let go, let go, let go, let go! Eller det är typ gjort, jag bara älskar så himla mycket.
• pappas adidasbyxor inte kommer hem förrän i helgen
• studenten kommer att innebära sådan otrolig saknad från allt jag känner till och kan
• att man fångar in vilda delfiner och tvingar dom att vara söta i vattenshower. Dom har en lika sammansatt hjärna som människan, tror dom inte att delfinerna saknar livet i havet? Allt för människans tillfredställelse, fucking svin.
• att resan till ghana kommer att kosta mig en så pass stor summa att jag inte kommer kunna åka förrän om tidigast två år.

It is what it is, right?

Charlie, du är så mycket mer än en vovve. Sättet du alltid ylar på när jag kommer hem till dig, känslan av din päls mot min hud, hur du alltid vill pussas jättemycket. Ibland undrar jag hur du fick mig att bli så fäst vid dig, men så ser jag dina ögon och jag undrar inte längre. Det finns så mycket vishet, vänlighet och ödmjukhet i dem att jag varje gång fylls av lycka för att ha lärt känna dig.

Du är en av mina bästa vänner och livet kommer aldrig att bli detsamma utan dig. Stenbygård kommer att vara ödelagt och Harry kommer att bli ensam. Du är en gammal gubbe och jag hoppas att du somnar in fridfullt i rätt tid.

Världens finaste vovve är du, utan tvekan.

Måndag: Jessica
Tisdag: Fredrik
Onsdag: Sofie
Torsdag, imorgon: Tove, Sara, Sofie, Julia, mamma, Filippa och Elvira
Fredag: Wester (riktigt jobbig kväll)
Lördag: Utgåååång!
Söndag: Döö lite och bio kanske?

Jag älskar min vecka!

Livet rullar på ganska bra numera faktiskt, lite trött på sommalov och tycker faktiskt att det ska bli skönt med skolstart. Jag måste söka jobb, börja träna på friskis och få lite ordning på tillvaron.

Förövrigt har jag lite dille på Dan Hylander, Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Old soul var det, ja.







Jag kommer att sakna dig.

Jag har ett år kvar av min gymnasieutbildning. Det skrämmer mig, mer än jag vill inse. Om ett år upphör det jag är van vid, platsen där jag känner mig bekväm tas bort från mig och måste ersättas med något annat. Och vad i hela fridens pannkaka skulle det vara?

Om ett år är jag färdig undersköterska. Jag kommer inte att ha råd att åka till Ghana, det får jag vänta ytterliggare ett år med. Ska jag bo kvar i Malmö, är Ystad verkligen ett bättre alternativ? Jag måste jobba, är inte Norge en ganska bra idé?

Jag har verkligen ingen aning om vad jag vill göra efter Ghana! Än sålänge har jag planerat att söka jobb på ett boende i Ystad och gärna behålla det två år framöver. Åka till Ghana 2012 och komma tillbaka 2013. Jag är tjugoett när jag kommer tillbaka till Sverige igen. Vad i helsike ska jag göra av mitt liv då? Polis är inte längre ett alternativ, kanske behandlingsassistent är? Jag kan inte komma på någonting som jag har nog med passion för för att ägna mig åt det en hel livstid. Jo, hjälpa människor. Det kan göras på så många sätt och jag är inte riktigt säker på vilket som passar mig bäst.

Jag vill rädda små barn, förhindra att den bengaliska tigern blir utrotad, se till så att alla människor har rent vatten, skära kuken av alla våldtäktsmän, få alla människor på vår jord att tänka miljövänligt, rehabilitera alla sjuka, göra alla hungriga mätta och glädja alla ledsna.

På söndag ska jag gå hem till min farmor med fika, jag får ju börja någonstans! :)

och mycket har hänt sedan dess. Jag och Tobias finns inte längre.




Det finns mycket jag skulle kunna säga, skriva och uttrycka, men det är jobbigt. Visserligen har det gått mer än tre månader sedan det tog slut, men vissa kvällar känns det som om en stor elefant hoppar på mitt hjärta. Jag har mig själv att skylla och jag försöker hantera konsekvenserna av mitt misstag. Jag tog ett hastigt beslut som visade sig vara rent år pepparn. Men vet du vad? Jag tror att han är lycklig nu och det är det enda jag vill. Tobias kommer alltid att vara min första kärlek, den första killen jag älskade som inte "bara" var en vän. Han är en utav de finaste människorna som jag någonsin kommer stöta på och jag hoppas att de människor som han stöter på i sitt liv också inser det.

Tobias, jag vill tacka dig för de sex och en halv månader jag fick tillsammans med dig. Att vara en del av ditt liv har varit mer betydelsefullt än mycket annat under mina arton år som levande individ. Jag hoppas av hela mitt hjärta att flickan som har ditt hjärta i sina händer inte gör misstagen som jag gjorde. Jag ser dom så tydligt nu, mina brister som flickvän, hur mycket jag sårade dig och hur dum jag kunde vara. Jag vill säga förlåt, samtidigt som jag inte vill strö salt i dina sår. Kanske en dag, det kanske kommer en sådan dag där jag tar mod till mig och skriver till dig. Det är förmodligen inte så troligt, eftersom jag verkligen inte vet om du vill veta av mig. Kanske är det du som måste ta första steget här...

Knäppis, jag älskar dig och jag är ledsen för min dumhet.




Lips of an angel.



jag har så många fina minnen :)